NOSTALGI!!!

Har suttit och läst mina dikter(jag skriver alltid dikter och har alltid gjort)
Denna dikten läste jag för Linnéa för ngn månad sedan...Hon bara störgrät...
Det är den värdefullaste dikten jag har.

För x antal år sedan så blev min vän brutalt mördad i Halmstad.
Tänker inte dra hela historien här,men jag känner för att publicera den(är bara Nea som har fått höra den)
Så här kommer den:

Till min vän:

Just nu går det bara runt...
En hopplös,ändlös karusell,som aldrig tycks stanna...
En karausell,full av tankar,saknad och tomhet...
Hur kunde detta ske?
Hur kan folk göra så?
Herregud,hur ska det med hennes barn gå?

Tiden sägs läka alla sår...
Men,det är just det jag inte förstår...
Ska jag lära mig att vara utan min bästa,allra goaste vän?
En vän som var mitt allt...
Jag är alldeles tom inuti...
Ett svart hål ...
Utan botten...

Jag känner en oändlig sorg...
En sorg som snart kväver mig...
Du var stark-jag var svag...
Så var det ända tills idag...

Vem vet vad framtiden har att ge?
Men ,just nu,känns den väldigt sne...

Min älskade vän,ingen var som du...
Det är det enda jag kan tänka på nu...

Igår fick himlen en fin stjärna,
och den ska jag titta upp på gärna...

Tårar,ja herregud,med tårar det finns i en kropp...

Jag saknar dig så det gör ont min vän,det fanns ingen som du...

Kommer att älska dig i all evighet,
bara så du vet...


Det är några år sedan nu,men det känns som igår(hennes barn fick det bra trots allt)

//Önskar än en gång trevlig Onsdag!!!//Kram