Annandagen!

Tänk vad livet är konstigt egentligen...
Alltså,man tror man är stark och har repat sig sedan i somras...
Det behövs bara ett samtal eller något så stjälper det ngn annan.
Att spela på andras svaghet borde vara förbjudet.
Så jäkla elakt och utstuderat.

Alltså,det spelar ingen roll vad jag gör,hamnar alltid mellan någon och det är alltid JAG som får betala priset,fast jag är oskyldig.

Det var längesedan jag kände mig down nu,är livrädd jag ska falla igen...
Usch,jag hatar detta.
Är alla andra alltid starka och har livsglädje alltid?

Känner mig lipfärdig,har ångest och känner mig alldeles ensam.

Måste ta mig samman,ska snart jobba.
Snälla,skriv ngt,det betyder mycket med en kommentar nu...//Kram